Panikångest

Såg en artikel på Facebook, hur man kan hjälpa någon med ångest/panikångest som jag måste dela med mig av då jag tyckte de beskrev det hela väldigt bra. Jag tror inte att alla som läser mig blogg vet detta men för cirka 3 år sen led även jag över panikångest. Det började en kväll med att jag åkte in till akuten för jag var HUNDRA på att jag fick hjärtattack o höll på att dö. Efter det fick jag några fler vilket resulterade i att jag slutligen fick gå och prata med en psykoterapeut. Hon hjälpte mig ganska mycket i mitt sätt att tänka krig ångest och konstaterade att jag led av panikångest samt alltid tänkte i sk "katastoftänk". Att jag alltid förväntar mig att det värsta ska hända/har hänt. Hon lärde mig även att acceptera ångesten när den väl kom o att om jag fick den så skulle jag tänka "äsch vad gör det om jag har ångest? Jag har ju haft de förut o vet att det går över" ungefär. Även om det känns otroligt obehagligt och verkligt när man väl har det så funkade hennes tips bra. När jag blev stressad eller hade druckit fick jag lättast panikångest men efter ett tag blev det bättre och bättre. Som tur är klarade jag av att erövra min ångest utan någon medicin eller piller vilket jag hade bestämt mig för att aldrig börja med om det inte var sista utvägen. Utan det var ren viljestyrka och att jag faktiskt sökte hjälp. Jag minns hur jobbigt jag tyckte detta var att erkänna för någon, när jag var mitt i det visste inte ens mina närmsta kompisar om detta. Jag ville inte att de skulle tänka att jag var en "psykfall" eller heller inte tycka synd om mig. Nu har det gått några år sen jag hade en panikångestattack och känner mig stark i mig själv att prata öppet om det. Har pratat med några stycken om detta och har märkt att det är så mycket vanligare än vad man tror. Flera bekanta har gått igenom samma sak och jag bara önska att jag visste hur vanligt det var när jag väl var i det som mest och skämdes över det. Har även lyssnat på Therese Lindgrens bok där hon beskriver otroligt bra hur det fungerar med ångest. Det är inte bara psykiskt utan kroppen ställer in på flykt vilket bidrar till att det sker fysiska signaler i kroppen. Jag kan fortfarande få ångest ibland men inte att det går så pass långt att jag får en attack. Oftast händer det fortfarande när jag är stressad över tex skolan eller är bakfull. Ångest är ett vanligt ord man använder ofta när man "mår dåligt" över något men ångest jag pratar om nu är verklig ångest som känns i hela bröstet. Nu vet alla mina vänner om att jag kan få såhär och har god förståelse för det. Om jag berättar att jag får ångest tar de mig alltid på allvar och försöker inte förlöjliga det vilket jag är enormt tacksam över då det alltid är verkligt för mig. Ville bara ha detta sagt då jag håller med om att detta är något som folk ofta är rädda att prata om vilket gör allting mycket värre för personen som är i det. Och är det någon som läser detta o känner igen sig så ville jag bara visa att det är fler som dig och att det faktiskt kan bli bättre och att man kan lära dig att leva med det! 😊 ta hand om varandra. 




1
Nina

Jag kan svara nu ;) jag har också ångest ibland. Dock inte samma ångest som du verkar ha, kan tänka mig att det finns olika grader och om väldigt många olika saker. Tyvärr är det nog som du säger att många inte vågar dela med sig men att väldigt många är drabbade. Och bra tips ifall du (eller nån annan) skulle få en attack, för en som inte vet hur man ska bete sig :)